🤯⚡️Lär dig mikrodrama

Nytt berättarformat kapar exposition. Detta förändrar ju allt!

Det här är nyhetsbrevet där Tomas Seo, innovationsstrateg på Phorecast, berättar om händelser, upptäckter och ny teknik som får honom att utbrista: Detta förändrar ju allt! Du prenumererar på det här för att fortsätta vara steget före med de senaste trenderna och få konkreta tips för att framtidssäkra dig och din organisation. Har du fått det här av en vän? Då vill du kanske starta en egen prenumeration?

---

Jag hade just använt Nano Banana för att få se mitt vuxna jag krama mig själv som barn. Det hela såg först idylliskt ut, men då … [PAYWALL]

Vad har hänt?

- Det nya, extremt korta tv-serieformatet ”micro drama” går om filmindustrin i intäkter.

Ett nytt hett format för videoberättande kallas ”Micro drama”. Det är vertikala korta tv-serier där varje kort avsnitt (60-sekunder upp till max 5 minuter) slutar med en stark cliffhanger som gör att du bara måste se vidare.

På bara några månader har formatet växt till att omsätta över en miljard dollar i USA där intäkterna främst kommer från betalvägg/mikroköp efter några gratisavsnitt.

Formatet kommer ursprungligen från Kina där mikrodrama redan etablerats som mainstream. Intäkterna bedöms landa runt 9,4 miljarder dollar 2025, och redan förra året gick intäkterna för micro drama om biobiljettsintäkterna i Kina.

Mikrodramer utnyttjar välkända narrativ och karaktärer, som miljonärer som låtsas vara fattiga eller fiender som börjar älska varandra. Tittaren kan börja titta direkt utan någon etablering av vilka karaktärerna är, varje klipp är självförklarande och för handlingen raskt framåt mot den hårda cliffhangern. Och paywallen.

Detta förändrar ju allt

Allt nytt är inte teknik, när sättet vi berättar historier på för att engagera vår samtid utvecklas ser jag det som en möjlighet att förstå framtiden. (Det kan vara min bakgrund som filmvetare i kombo med beteendevetenskap)

Mikrodrama har beskrivits som ett on-the-go format, något som återfunnits i produktkategorin mat länge. Där juice kan säljas i familjepack, stor volym 30 kronor/liter, medan on-the-go-juice säljs i en mikroförpackning så du kan dricka en klunk för 90 kronor/liter. Kategorin bygger på att vi hinner göra slut på det vi köper när vi är på språng, ingen waste leder till hög betalningsvilja för att få mindre.

Samma logik verkar fungera för tv-serier. Mikrodrama tilltalar de personer som gillar tv-serier på grund av eskapismen, något som utbudet av shorts från content creators inte tillgodoser lika bra. Mikrodrama-formatet är så kort att vi hinner binge:a en hel säsong på vägen till jobbet och blir vi avbrutna så går det superlätt att komma in i det igen. Ingen kö av tv-serier som ligger och väntar på att vi ska få tid att se färdigt dem.

Men det här är också en del av en större trend. Många av de senaste publikfriande filmerna jag sett, till exempel Superman, Fantastic Four och K-pop demon hunters, har alla det gemensamt att de utesluter det som manusförfattare kallar exposition. Det vill säga den info publiken behöver för att hänga med, som vem det handlar om, var vi är, vad som står på spel och vad som precis har hänt. Istället är filmerna uppbyggda kring nyckelscener som har fått lite mer manus och lösa montagesekvenser med action/musik som täcker sträckorna mellan nyckelscenerna.

Det här sättet att skriva manus utnyttjar precis som mikrodrama att publiken redan vet vad de ser och vi behöver ingen tutorial för att förstå. Exposition kan vi istället byta ut det mot en dopaminkick där vi visar hookiga montage av bild och ljud.

Produktionskostnaderna för mikrodrama är avsevärt lägre än för traditionell tv och film just nu, inte bara på grund av att det är kortare utan också för att det produceras snabbt med lågavlönad personal. Något som är normalt för nya medieformat. Just nu nöjer sig publiken av mikrodrama med att det är cringeiga skådisar filmade med videokameror. Det är storyn de vill åt.

Det är inte så många år sedan vi förväntade oss att en actionscen i en tv-serie kunde se ut som hemmagjord teater, bara storyn höll. Men nu förväntar vi oss att det ska se ut som att det är högbudget-långfilm.

Jag har inte läst om AI som hjälp i produktion av mikrodrama någonstans, men för alla nya filmkreatörer som utforskar AI-verktyg så passar den här trenden perfekt för vad AI-verktygen klarar av. Nano-banana öppnade upp för att skapa berättelser med AI-video där karaktärerna interagerar med varandra och med rekvisita och miljöer. Utifrån detta skapade jag för ett par veckor sedan ett mikrodrama-avsnitt för att kunna reflektera över formatet.

Det finns fortfarande begränsningar när man skapar stående video med AI-tjänster (det finns inte lika mycket träningsdata på stående video). Så jag valde då att göra liggande format, det är också det jag själv är mest bekväm med att titta på.

När jag jobbade igenom mitt manus insåg jag att mikrodrama ligger väldigt nära reklam. En bra reklamfilm behöver direkt etablera vad scenen handlar om utan exposition. Det ska finnas en visuell hook som gör att förväntningar på story skapas hos tittaren och vi ska förstå vilka karaktärerna är utan backstory. Inom reklam gör vi detta genom att använda oss av fördomar av hur olika arketyper av människor är, som vare sig man håller med om dem eller ej, är lätta att läsa av.

Det som skiljer narrativ för reklam från det i mikrodrama är att reklamen ger upplösningen i slutet. Berättelsen är klar och punchline är avsändaren. Medan mikrodrama klipper precis innan upplösningen ska komma, slutet uteblir och det är det som är hooken i nästa avsnitt.

Formaten för vårt berättande påverkar vårt samhälle

På 1500–1600-talet kom ett nytt berättarformat: Pamfletten. Pamfletten var en liten, billigt tryckt skrift på mellan 4–16 sidor skriven på folkspråk. Den var tänkt att läsas högt för andra eller skickas vidare och spreds snabbt via marknader, värdshus och kyrkbackar. Pamfletten var polemisk, dess roll var att sprida åsikter vidare ungefär som krönikor eller trådar på sociala medier fast på olden days.

På 1700-talet kom brevromanen (epistolära romanen). Den gjorde något nytt: vi fick följa en persons tankar direkt, i jag-form. Berättarformatet ledde till att människor lättare kunde leva sig in i andra människors sätt att se på omvärlden. Forskare menar att läsning i jag-form tränade empati över klass- och könsgränser. Historieprofessorn Lynn Hunt kopplar just den läsvanan till hur idéer om mänskliga rättigheter kunde få fäste.

Ett mer modernt exempel är hur reality-tvs berättarformat medvetandegjort hur människor beter sig i grupper för en bred massa. Här har vi fått lära oss hur publikt uppvisat beteende kan tjäna ett högre syfte i att vinna en tillfällig situation och folkets hjärtan, vilket lagt grunden för både influencerkultur och hur gräsrotsrörelser kan få extremt stort genomslag.

Precis som cliffhangerns ursprung i att få oss att stå ut med reklamen i såpoperan så får den oss att betala för content i mikrodrama. Men även om det kanske gör att streamingbolagen skulle få för sig att producera tv-serier där vi behöver göra mikrobetalningar för att se vidare precis där vi är villiga att betala, så är det inte det som gör att mikrodramaturgi förändrar samhället.

Inte heller är det dopaminfieringen som ständiga hookar och cliffhangers kommer leda till, där vi så småningom förväntar oss att varje powerpoint-presentation har en väntande belöning för att vi ska fortsätta bry oss om kommande slide. Den utvecklingen sattes i rullning redan med berättarformatet i TikTok-shorts.

Istället är det hur mikrodramaturgi kapar exposition helt från berättandet som både speglar samtiden och kommer påverka samhället under en längre tid. När budskap som hookar direkt, utan att förklaring behövs, är de enda som kan få genomslag så minskar behovet av att ens tänka efter om storyn håller.

Utifrån ett perspektiv där vi känner att all ytlighet är dålig och människor behöver anstränga sig och fördjupa sig i viktiga saker är det här förstås en förfärlig utveckling. Men jag tror inte att det är rätt sätt att se på det. Mikrodramaturgi är bara ytterligare ett verktyg för att sprida budskap effektivt på det sätt som samtiden efterfrågar.

De som har viktiga saker att säga kan få människor att lyssna som annars inte skulle lyssna, precis som pamfletterna gjorde. Genom att binda ihop öar av kärnbudskapen med dopaminigt action fluff kan det skapas högre immersion och inlevelse i karaktärernas känslor, vilket kan leda till ökad förståelse för andra, precis som brevromanens jag-form gjorde.

Men det kräver att de som har viktiga saker att säga inte undviker nya berättarformat och låter de som har mindre ädla syften vara de enda som har de bästa verktygen för budskapsspridning. Jag tror att vi behöver tänka på mikrodramaturgi som en superkraft som går att använda till mycket gott, men som kräver stort ansvar, och detta förändrar ju allt!

Vad kan du göra idag?

Förstå

Huruvida mikrodrama kommer att skapa förändring för hur vi kommunicerar eller endast är en konsekvens av vår samtid spelar ingen större roll. Det vi vet är att mikrodrama utnyttjar samtidens upphackade vardag för att hitta ett helt nytt tillfälle för konsumtion av narrativa berättelser. Det är inte att formatet är kort som är nytt utan det är distributionsformen som är en ny typ av streamingplattformar och hur dramaturgin för dessa format är uppbyggd som är det nya.

Formatet utnyttjar allt vi lärt oss om dopaminkickar och konvertering och har genom det lyckats skapa ett helt nytt segment av underhållning som människor är villiga att betala för. Aktuella källor rapporterar 65-70% konvertering från gratis till betalande tittare, vilket är exceptionellt högt.

Även om produktionskostnaden per avsnitt är låg nu så kommer även mikrodramer på sikt att få segment av högbudget och lågbudget-producerade varianter. För om publiken får välja på Scarlett Johansson i 60 sekunder eller se någon de aldrig sett förut i 60 sekunder så väljer de det produktionsmässigt dyrare alternativet. Det är dock möjligt att det blir på plattformarna för mikrodrama som AI-genererade tv-serier först blir lönsamma.

Mikrodramas sätt att kommunicera visar på en trend där mer och mer i samhället behöver kommuniceras koncist och fungera helt lösryckt från sitt sammanhang. I vardagen kommer fler att lära sig att lägga till hooks och cliffhangers i vardagligt tal. ”Kom och ät, ni kan aldrig gissa vad jag hittade på Coop idag.” eller konsulten som säger ”En av er har redan blivit ersatt av AI, utan att märka det. Jag berättar vem det är direkt efter ni betalat den här fakturan.”

Det gäller bara att förstå att det här också betyder att de vi kommunicerar med får mer agens. De kan mer frigjort känna att de inte bryr sig om fortsättningen, det finns fler storys de kan skifta till som inte heller kräver någon ställtid att förstå. All uppmärksamhet måste förtjänas.

Planera

Vi som arbetar med kommunikation kan inspireras av mikrodrama. Ofta fastnar vi i att det är så mycket som behöver förklaras. ”Om inte målgruppen förstår det här först så kommer de inte att fatta hur intressant det vi vill säga sen är”, tänker vi. Och det är här det går fel i förhållande till vår samtid. Det blir inget sen, för exposition är inte viktigt längre.

Den du kommunicerar med måste direkt förstå vad du har att säga utan backstory, då är ditt budskap optimerat för samtiden. Det här gäller oavsett hur komplex din produkt/tjänst är.

Om vi lär oss av mikrodramaturgi så behöver vi planera hur de kärnbudskap vi har kan formuleras så att de utnyttjar vad målgruppen redan tar för givet. Då kan vi skippa allt utom kärnbudskapet vi faktiskt vill få fram.

Om vi anpassar det till användarresan så måste alla delar vara självförklarande, inget slussande vidare till olika content för olika ställen i användarresan. Allt blir platt, här och nu eller så försvinner användaren.

Gör

Mikrodrama upprör, på samma sätt som kärleksromaner och deckare brukade reta äkta författare och läsare av äkta litteratur. ”Det är fördummande”, ”kvaliteten är kass” och ”skådespelarna suger” är åsikter man kan hitta om hela trenden.
Veckans gör är att själv kolla på något avsnitt så du vet vad 830 miljoner tittare i Kina går igång på just nu och bilda dig en egen uppfattning om det.

Här är tre av de större apparna där du kan binge:a amerikanska mikrodraman:

https://www.reelshort.com/
https://www.dramaboxdb.com/
https://www.flickreels.net/

Länkar

Dagens ämne får mig att tänka på när jag skrev om Jenny Hoyas och hennes tips för att göra vad som helst viralt på Youtube-shorts. Den custom-GPT som jag skapade av hennes råd använder jag fortfarande och om du är mer intresserad av shorts-formatet och är ny prenumerant rekommenderar jag att du läser det brevet.

Business insider skriver om mikrodrama
https://www.businessinsider.com/micro-dramas-reelshort-dramabox-billion-dollar-business-in-us-2025-9

Variety skriver om mikrodrama
https://variety.com/2025/tv/news/microdramas-global-entertainment-billions-1236521194/

Bok om pamfletternas betydelse
https://books.google.se/books/about/Pamphlets_and_Pamphleteering_in_Early_Mo.html?id=SHUb7uBsxwkC&redir_esc=y

Professor Lynn Hunt uttalar sig om jag-formens roll i framväxten av mänskliga rättigheter.

https://international.ucla.edu/asia/article/83858

Genomgång av Lynn Hunts bok där hon har skrivit om ämnet
https://www.ethicsandinternationalaffairs.org/journal/inventing-human-rights-a-history-by-lynn-hunt

Sedan sist vi hördes

I veckan har jag hunnit testa den första resonerande video-modellen Ray-3 från LumaLabs. Det är en agentisk modell (den arbetar på egen hand) som efter att du promptar den skapar skissvideo som den själv kritiserar för att se om den innehåller vad prompten frågat efter. Tyvärr är modellen inte tillräckligt bra än. Jag tycker inte den klarar av att rätta sig själv, men det är tydligt vart det här är på väg.

Just nu är vi mest vana vid att en agent fixar något åt oss och sedan är den klar, men loopen att hen skapar något och sedan kvalitetskontrollerar sig själv för att därefter förbättra medan vi övervakar kommer att bli vanligare för alla former av skapade AI-modeller. Jag gissar att vi kommer att återkomma till det här när tekniken är redo.

Saker att se fram emot kommande veckor är att OpenAI kommer släppa en version av ChatGPT för PRO-users som är extra kraftfull. Förmodligen vid deras OpenAI Dev Day den 6 oktober. Det ryktas också om att Sora 2 kommer då. Jag skrev om att första Sora var biprodukt av att utforska världsmodeller i början av förra året, sedan dess har världsmodellerna gjort ett stort intåg och det verkar troligt att version 2 av Sora kommer gå åt det hållet.

Sedan är jag lite pepp på att Suno släpper version 5 idag och en studioversion som separerar ljudspåren och klarar av att spara som midi-filer kommer imorgon. Det var ett tag sedan vi kollade på AI-musik så det kan ju bli tillfälle att göra en djupdykning. Jag får testa det först får vi se!

Är du en insiktsdelare?

Känner du någon som är intresserad av hur trender i vårt berättande påverkar samhället? Eller kanske någon som undrar över nästa trend för att tjäna pengar på innehåll? Vem tänkte du på? Skicka vidare!

Själv blev jag inspirerad av den här intervjun med Pat Flynn som har en av de mest framgångsrika Youtube-shortskanalerna där han öppnar Pokemon-kort. Han går igenom hur han utforskade vad som fungerade och hur han behandlar de olika plattformarna.

Så insåg jag att det här är nyhetsbrev nummer 101! 🥳
Jag lägger runt två arbetsdagar i veckan på att researcha källor, testa nya tjänster och reflektera över konsekvenser så att jag kan skriva dessa nyhetsbrev. Syftet är att inspirera fler att se möjligheter med nya trender, forskning och teknik. Om du känner att mina nyhetsbrev bidrar med något värdefullt i ditt liv så får du gärna bli betalande prenumerant. Har du inte råd så är det cool att fortsätta läsa gratis förstås, rekommendera gärna till kollegor att också göra det. Eller till någon som vill anlita mig som konsult eller föreläsare.

Fortsätt utforska så ses vi nästa vecka!

Tomas Seo

Har du fått dagens nyhetsbrev utan att vara prenumerant?
Gillade du det här och vill ha mer så är det bara att skriva upp sig här
(du väljer själv om du vill betala):